.png)
Pengartvätt har alltid förekommit inom professionell fotboll. Sporten bjöd in till det på ett oskyldigt sätt men samtidigt uppenbart. Vi kan gå tillbaka till tidigt 1900 tal då de första Engelska och Tyska numera klassiska lagen tog sina första steg de flesta av dessa (speciellt Lancashire & London) var backade av industrimagnater och fotbollslaget var någon form av förmån för arbetarna. Senare blev det en del av en identitet, stolthet och massa med värden som gjorde att industrialisterna oftast kunde hålla arbetarna nöjda med mindre resurser. Det var inte sällan så att mycket av inkomsterna kring fotbollen inte behövdes redovisas eller skattas lika stringent som den klassiska näringsverksamheten. Vilket föranledde att industrimagnaterna i England/Tyskland flytta stora delar av sitt företagsvinster in i klubbarna de ändå styrde och där de senare kunde plocka ut diverse arvoden och andra förmåner.
Samma fenomen hände i Sydeuropa men då istället för fabriker och industrialister så blommande fotbollen bland den gamla lantliga överklassen “Patronerna” (att jämnföra med storbönder i Sverige) där även de kunde flytta stora delar av sitt överskott in i en fotbollsklubb där kravet på transparens och bokföring inte var lika hårt ifrån skattemasen.
Utöver det så har man amatöridealet som reagera i stora delar av Europa och framför allt i östblocket att all idrott skulle bedrivas ideellt. Det i sig gjorde att sponsorer “skenanställde” spelare på företag (Åtvidaberg och Facit) men för att i själva verket vara professionell fotbollsspelare. I östblocket hämtade de flesta av klubbarna oftast sina namn från en statlig verksamhet där det var änn mer uppenbart (Dinamo = Poliser, CSKA = militär, Torpedo = flotta, mm).
Jag vill inte bli för utdragen eller långrandig och att detta ska bli ett kapitel i idrottshistoria. Så därför nöjer vi oss och med att säga att allt detta fiffel och fixande har gjort att fotbollslöner och alla former av ersättning har alltid diskuterats i netto termer speciellt vad gäller övergångar mellan länder. Det gör att incitamentet att inte betala skatten förstärks.
Sist men inte minst har vi Cali och Medellin kartellerna i Colombia som sysslade med den klassiska delen av pengatvätt i slutet av 80 talet. Dessa är de mest dokumenterade exemplen men detta har pågått runt om i princip hela Sydamerika. Dock märkte man att medierna var för snabba på att hugga på den här typen av stoft och det upphörde någon gång på slutet på 90talet.
Av den andra typen är det senaste mest uppenbara exemplet Glasgow Rangers som faktiskt konkursa (och dog enligt Skottska rättshaverister som håller på Celtic och Aberdeen framför allt). Där ett av deras “schemes” var pensionsavsättningar på Brittiska skatteparadis (orkar inte kolla upp om det var Isle of Man, Guernsey eller Jersey troligtvis en kombination av dessa) när detta uppdagades plus en massa annan “kreativ skatteplanering” så fick Rangers snabbt ett skuldberg på över 300M GDP.
Det andra och det mest omfattande och globala exemplet är Panama Pappret där topparna heter Messi och Ronaldo och där det har drabbat en hel del av fotbollseliten. Panama papprena belyser även en del av problemet då de är extremt svåra att sätta sig in i och förstå vem som bär på skulden och vem som är offret i det hela.
I och med Lex Rangers (där även Parma och Fiorentina är snarlika exempel på liknande fenomen) och tillika Ronaldos och Messis problem i rätten. I Messi fall har det ju lätt till att han uppenbara sprickor mellan honom och Barcas ledning där hans far har fått agera “fall guy” i rätten. I Ronaldo/Mendes fallet och Real Madrid blev tillslut frustrationen så stor att detta var den största anledningen till varför Ronaldo slutligen valde att lämna Spanien.
I och med detta och att både klubbar och spelare kan ställas till svars och få jobbiga rättsliga påföljder om de fortsätter att förskingra vinster har behovet av en tredje part uppstått.