.png)
Från Pinni & Kia
till Mino och Jorge (och vår egen Mörk)
Generation III: Superagenten (Pengartvättaren) Svårt med exakt datum 1998 Slutade Pini som journalist så vi kan sätta det -
Pini Zahavi var från början det man kan kalla för första generationens agent. Han var egentligen först och främst sportjournalist och körde agentverksamheten som ett extraknäck. Pini Zahavi var Israel (vilket gör att en hel falang här får bånge ja han var jude) hade kopplingar till Israelisk underätelsetjänsten som i sin tur har ett nätverk till Israelsympatiska journalister i väst (oftast är dessa också judar).
För att inte skriva spaltmeter om Pini Historia vill jag hänvisa till Wikipedia sidan läs den kritisk och när det står att skicka presenter likt Israeliska Apelsiner till Melwood ja då kanske det inte egentligen var Israeliska apelsiner utan mer såg ut så här: För de som har träffat Pini som kan han lättas beskrivas som karaktären Avi ifrån Snowfall: https://www.youtube.com/watch?v=XlxbpLuxtH0
1998 När Pini besluta sig för att gå “all in” som agent var det lite för att det var en “perfekt storm” för honom.
1) Från hans affärer på 70-80 talet hade han tidigt märkt vilken autonomi Engelska managers hade i jämförelse till resten av branschen det saknades både presidenter och klubbdirektör som la i sin veto utan tog “the gaffer” strid för sin spelare då fick han oftast igenom dealen. Pini hade knytit starka band till dåtidens managers så som: Venables, Daglish, Souness, Keegan mdfl. Han hade också märkt hur lätt han kunde påverka dessas välvilja till hans spelare genom att lägga 2-3% av sitt arvode på olika gåvor, bjudningar på semesterresor osv. Plötsligt stod tränare som i princip alltid hade sista ordet i tacksamhetsskuld till Zahavi.
2) Efter att Engelsk fotboll varit avstängd av UEFA och hamnat på efterkälke så skapades Premier League i början av 90 talet. Sky pumpa in pengar och Engelska ligan rusade mot att bli världens rikaste det tillsammans med det faktumet att både Italien och Spanien saknade stabila valutor på den tiden gjorde att Engelska ligan tog enorma kliv lönemässigt från år till år. Spelare med misslyckade karriräer i Italien blev fixidoler i England: Bergkamp, Viall
3) I och med Bosmandomen så och att klubbar som Chelsea kunde ställa 11 icke britter i en startelva vilket gjorde att rörlighet och möjligheten att importera spelare som var bättre än de traiditoinella brittiska sparka&spring spelarna som på den tiden forftfarande hade en ganska dysfunktionell levandstil för en elitidrottare.
Pini kom i kontakt med Roman Abrahmovitj och var agenten som sydde ihop Romans övertagande av Chelsea från Ken Bates. Det var en bökig affär och en av de första icke Anglo-Amerikanska uppköpen av en fotbollsklubb i Premier League. Chelsea var en brokig, kaotisk klubb, med mycket importer och en del titlar men även stora skulder och skakig ekonomi. Så värderingen och möjligheten att få båda dessa parter att komma igång var en stor utmaning.
Det Pini snabbt lärde sig var hemligheten bakom hur Ryska Oligarker tillskansa sig pengar många hade tagit över gamla statliga industrier i Sovjet i den super-privatisering som skedde med Jeltsin eran. En stor del av dessa affärer gick ut på att ägarna lät de gamla statliga verksamheterna ta stora finansiella bakslag genom att betala overtrissade transaktonsavgifter/kurtage/comissions
“Name of the game: move the money from your clients pockets into your pockets”. I och med Chelsea affären kom Pini fort underfund med att om han kunde utöka sin arvoden “discovery fees” som redan var riktigt höga i branschen med 10-15x gånger. Han märkte snart att det går att separera exempelvis en managers/presidentens finansiella intressen kontran en klubbs/företags finansiella intressen. Då Abrahomvitj ville betala ett högt arvode till Pini då han vetr att Pini sedan kan frigöra likvida medel till Abramhamvitj via sin affär.
Senare i det nya millenniet kom Mino Raiola och Jorge Mendes fram i princip parallellt. Både argumentera att de jobbade mer likt en fastighetsmäklare istället för att ta ut ett arvode på spelarens nettolön som traditionellt hade legat på runt 5% så tog man ut ett arvode för själva övergången (då man gör jobbet enligt de även om agentjobb egentligen inte bara pågår vid övergångarna). Det säljargumentet att inte ta ut arvoden från spelares allt mer skattade nettolön var logiskt och gjorde ju självklart att de hade en konkurrensfördel mot agenter som jobbar enligt den “gamla modellen.
Det som inte går ihop är dock varför klubbarna skulle gå med på den nya modellen vilket i slutändan innebär att de tvingas att betala mer i agentarvoden och förlorar pengar från sitt transfer-ekosystem. Trots detta var det så att det oftast betydande ledare inom olika klubbar som krävde att agenterna nämnda agenter skulle vara med om de ens skulle överväga affär. Mendes alliera sig tidigt med Pinto Da Costa i Porto och Leondorio i Deportivo på den Iberiska västkusten och oftast så föreslogs han som företrädare till alla talanger via dessa två. Raiola (som är Holländare) byggde upp en liknande relation i Italien. När Zlatan ryktades på väg bort från Ajax för första gången så minns jag att snacket på den tiden gick att han skulle va tvungen att ha en av de få Italienska agenter som Sensi-styrda Roma jobbade med. Likaså har det varit tydligt att Galliani under sina sista 15år i Milan bara samarbeta med ett få urval av betrodda agenter.
Mest extremt och det mest talande exemplet var Kia Joorabchian en aktör som helt plötsligt var med i den absoluta toppen av Brasiliansk Fotboll med ingen bakgrund kring fotboll, Brasilien eller Sydamerika. Han var på den tiden backade av Beretzuky (kumpan och oligark till Roman A) och han togs in och blev i princip VD för Brasiliens näst största fotbollsklubb Corinthians baserat på en kvalifikation. Han sågs som ett finansiellt geni när det kom till att flytta stora summor pengar multinationellt. Kia är väl det största “reference case’t” på någon med knappt någon fotbollsbakgrund eller kontaktnät inom fotbollen alls men som snabbt når till toppen av hierarkin just kring sina extrema kunskaper i att flytta, förskingra och gömma undan tillgångar så att de blir oskattade.
I Sverige var Patrick Mörk på slutet av 90 talet lite av en lantis-agent med ett rykte att han inte var rädd för att göra skitgörat eller att riskera skita ner sig. Han tog tidigt Afrika marknaden i Sverige då ingen annan ville ha den. Sveriges elitspelare var dels fortfarande uppbundna av gamla gardet Morabito, Elefalk och Carlsson (sedermera Per Jonsson) samt två nya lirare i dem gamla bronshjältarna Ljung och Dahlin. Det gamla gardet var uppbundna i stora agenturer och hade på så viss svårare att uppgradera “representation kultur” till “gåvokultur” (mutor) och Martin och Roger var lite för bekväma. Det betydde att Mörk som i början mest fick agera underhuggare till eugenik fetishter från Belgien/Frankrike i sina resor till Afrika men fort via dessa byggde upp sig ett eget nätverk att sportchefer och köpande klubbar.